Min lilla flicka börjar bli stor... Det märks att hon har en stark vilja och en envishet utan dess like. Kan hon ha ärvt både min och sin pappas humör oxå tro? Då blir hon inte rolig att tas med i varken trotsålder eller tonår... Hujeda mig!
Livet är underbart. Jag har en underbar familj, inte bara min "lilla" familj som består av mig, Christian och Wilma utan min mamma, pappa, syskon, mormor, morfar, farmor, farfar, med flera. Vänner som man VET är riktiga vänner som man kan lite på i alla väder.
Varför är det först nu som man märker vilka som är ens riktiga vänner? Vänner som faktiskt vill träffas och som hör av sig. Jag ska ärligt erkänna att jag är usel på att hålla kontakt via telefon! Det är ofta jag säger att jag ska ringa upp efter en liten stund för att nåt har kommit emellan, men ringer jag upp sen? NEJ! Och det är inte för att jag inte vill, utan för att jag troligtvis har altzeimers light. (Jag vet, man ska inte skoja om sånt.) Men mitt minne är sjukligt dåligt. Minne som en hamster: litet och muffligt! :) Så ni som råkar ut för mitt: "...jag ringer snart!..." Har jag inte ringt efter en timme bör du ringa och påminna mig! :P
Jag tror att det beror lite på min tankspriddhet. Jag går och plockar lite hemma, börjar dammsuga lite, hittar lite disk, Wilma ska ha mat, katten släpps in... Ja, så rullar det på!
Men nu go vänner, nu ska jag gå och nana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar